Det kan inte ha gått någon förbi att Carolina Klüft har bytt gren från sjukamp till längd, och inte heller kan tidningarnas skriverier om "det förlorade guldet", "guldet blev till sand", "superstjärnan som blev en mängden" etc ha undgått någon. Jag kan förstå att journalister, och även vanlig publik, blev besvikna, men vad jag inte kan förstå är att man inte respekterar Klüfts val. Självklart är väl att man frågar varför precis när valet offentliggörs, men att fortsätta fråga varför och om hon inte ångrar sig i över ett år efteråt är bara att visa brist på respekt för det egna valet.

Det viktigaste när man håller på med en idrott, oavsett om det är på motions- eller elitnivå är att man har roligt. Har man inte roligt är det ingen idé att fortsätta. Jag kan vara besviken över att min lillebror gav upp brottningen där han hade potential, men jag kan aldrig tvinga honom att fortsätta, och det enda jag gör om jag fortsätter fråga varför han slutade, och om han kommer ta upp det igen, är att skapa irritation och ett svstånd mellan oss. Och det är pecis det journalisterna gör nu när de frågar Klüft om hon "nu inte ångrar att hon gav upp sjukampen". Nej, jag tror inte att hon ångrar det, och nej, jag tror inte hon kommer ta upp den igen. Antagligen är hon besviken över att komma nia och bara få hoppa tre hopp, men nu har hon en utmaning och ett driv. I sjukampen kunde hon ha en extremt dålig uppladdning och inte ge gärnet och ändå vinna. Hur kul är det egentligen? Det fanns inget att kämpa emot, nu däremot måte hon kämpa. Hon måste ha bra uppladdning och ge järnet, gör hon inte det kommer hon inte ens bland de fem bästa. Har man vunnit allt som går att vinna i en gren och det inte kommer någon eller något som utmanar en så försvinner motivationen och det är dags att testa nåt nytt, och det är det Carolina Klüft har gjort. Jag respekterar hennes val och önskar henne lycka till i framtiden. Vem vet vad OS om 4 eller 8 år har att bjuda på, än är Klüft ung.