I förskolevärlden just nu är Reggio Emilia och pedagogisk dokumentation väldigt hett. När jag arbetade på förskola för fem år sen höll vi knappt på med det alls. Fotade och satte upp på väggarna, ja visst, men mer än så var det.

Idag fick jag göra en rolig pedagogisk dokumentation på min VFU. Igår var avdelningen på en fiktiv resa till Irak. Jag avr dock inte med och därför fick jag idag i uppgift att göra en intervju med några barn. Jag skulle göra detta medan barnen målade resan.

Jag hade valt två barn, men när jag hade förberett klart så var det ena barnet upptaget, därför blev det ett barn i taget istället för två tillsammans.

Färgerna jag hade valt åt dem att måla med var enbart grundfärgerna; rött, blått, gult och grönt, samt vitt och svart.

Reaktionerna från barnen var väldigt olika. Ett barn pratade om resan och målade flygplan och passagerare, andra barn ville inte alls måla eller prata om resan, men målade glatt på olika sätt i alla fall. Någon var superintresserad av att blanda färger, en annan var mest intresserad av att måla olika fält i olika färger.

Jag fotade och skrev, och fick möjlighet att skriva ut det direkt på förskolans dator. I slutänden blev det en dokumentation med fotografier, text och barnens målningar.

Men en pedagogisk dokumentation ska även ha ett syfte. Syftet med det här var att se och höra deras uppfattning om resan. Det var kanske inte helt lyckat, men å andra sidan hittade vi andra saker om barnen, vilket gör att personalen använder dokumentationen till annat än bara för att visa föräldrarna verksamheten. Därmed är det en pedagogisk dokumentation.

Fantastiskt att jag, som bara är inne på andra terminen, kan göra en sån sak! Så himla kul!

Vi har klarat oss bra från sjukdomar den här vintern, men det fick vi igen. Den här veckan har vi haft förkylningar, ögoninflammation och magsjuka. Sista kräkningen på barnen var igår fm, så jag tänkte att "YES! Jag kan ha min Mary Kay-vinsing här på fredag". Men som man säger, man ska inte ropa hej... Idag blev Kalle sjuk. Ända trösten är att det har varit reklativt milt för alla.

Men ändå.

SUCK!

Det är helt galet. Jag var övertygad om att jag hade misslyckats kapitalt på didaktiktentan. Jag var på vippen att inte ens skicka in den, men tänkte att jag får ju lite kommentarer då i alla fall. Det var så illa att jag inte ens tyckte att jag hade svarat på frågorna, utan babblat på om en massa annat.

När jag sen tittade in i Ladok och inte såg tentan inrapporterad i förra veckan trodde jag att tentan hade tappats bort på posten. Enligt reglerna ska vi få veta resultatet 15 arbetsdagar efter inlämningsdatum, det var 6/2.

Igår skuklle jag skicka ett mejl till vår seminarielärare i didaktikkursen, men innan passade jag på att titta in på min studiesida där jag kan se alla tentaresultat. Nu fanns även didaktiktentan med.

Gissa om jag blev chockad när resultatet var ett B!

Jag som knappt öppnade böckerna på hela kursen, utan bläddrade i dem under tiden jag skrev tentan för att hitta rätt avsnitt. Jag som saknade ett par av böckerna .

Wow!

I fredags var sista dagen på föräldraledigheten för mannen i huset. Nu är det verklighet och vardagspussel som gäller.

Fråga: Vad börjar verkligheten med?

Svar: Två sjuka barn, och ingen tid att skriva på tentan som ska lämnas imorgon. Omtenta nästa.

Lillkillen blir hemma åtminstone tisdag och onsdag pga diarée. Storkillen får gå när han känns piggare, han är superförkyld. Hoppas inte diaréen smittar.

Vabben idag tog jag, imorgon är K ledig och onsdag vabbar K. Hoppas de är friska sen.

Dags för ytterligare en examination. Den här gången är den både muntlig och skriftlig och ska vara klar på tisdag. Tyvärr har jag bara idag på mig att skriva, så det är stressigt.

From tisdag ska jag läsa enligt studieplaneringen så är det lättare med examinationerna. Självdisciplin! 

From måndag kommer jag ha mycket mer tid för plugg också eftersom båda barnen nu är förskolebarn. Även de dagar jag är ledig kommer de vara på förskolan mellan 9 och 15, vilket innebär fem timmar studier för mig. Perfekt!

Nu är lunchrasten slut. Dags för arbete.

Dinkelmjöl har mycket bättre bakegenskaper än vetemjöl, så hädanefter blir det bara dinkelmjöl (sikt och fullkorn) i mina limpor.

Det här receptet är väldigt enkelt. Med dessa proportioner får man två limpor (antingen i form eller utbakade).

50 g jäst

5 dl ljummet vatten (37 grader)

2 tsk sirap (socker eller honung går också bra, används bara som jästnäring)

2 tsk flingsalt

2 msk olja (raps eller solros tex)

ca 1-2 dl blandade frön (linfrö, solros, rågkross etc)

ca 13 dl mjöl av blandad art (den här gången blev det ca 8 dl dinkelsikt, ca 5 dl fullkornsdinkel och ca 1 dl dinkelflingor.)

Lös jästen i vattnet. Ha i resten av ingredienserna. Arbeta ca 5-10 minuter i hushållsassistent. Låt degen jästa övertäckt i ca 30 minuter, smörj eventuellet formar eller ta fram plåt och bakplåtspapper.

Häll ut degen på bordet och knåda lite. Dela i två delar och knåda lite till. Forma limporna eller lägg de i formarna. Jäs övertäckt i ca 30 minuter till och sätt på ugnen på 250 grader. Stoppa in bröden, ganska långt ner och sänk värmen till 225 grader. Grädda i ca 25-30 minuter. Ta ut och låt svalna på galler, med handduk för mjuk skorpa och utan för hård skorpa.

Nu är jag trött på ordet självförverkligande. Jag hör det ofta och ofta i motsatsförhållande till att ha barn. Till exempel så väntar många med barn för att hinna förverkliga sig själva.

Självförverkligandet handlar ofta om att resa, skaffa det perfekta jobbet, den perfekta partnern och parta.

Nu är det så här:

-Resa. Det går utmärkt med barn. Vi reste till Gotland med Vidar 8 månader och tältade i en vecka. Sen har vi varit i Rumänien, Gotland igen och ska på rundresa i England/Wales i sommar. Det ger en annan dimesion att resa med barn, man får mer kontakt med lokalbefolkningen och lär också känna kulturen på ett annat sätt. Mycket bättre än partyresande.

-Det perfekta jobbet. Man behöver inte vara klar när man skaffar barn. Kommer barnen vid 25 har man antagligen kommit förbi all föräldraledighet vid 35. Då han man 25 år kvar till pensionen, minst.

-Den perfekta partnen. Det kan vara bra att ha den perfekta partnen när man funderar på barn. Men vad är den perfekta parten? Alla har sina fel och brister och alla förhållanden krisar. Tar man sig ur krisen blir det ofta mycket bättre på andra sidan. Är det förresten fel att leva med någon även om det inte pirrar i magen varje gång man tittar på varandra? Förälskelsen mognar ofta till intensiv kärlek som sen mognar till en djup, trygg relation.

-Party. Man ska inte vara berusad när man har hand om barn. Alltså får man vänta till barnet är moget att vara hos barnvakt nattetid innan man går ut och partar sig redlöst berusad. Men är redlöst berusad samma sak som självförverkligande? För mig är självförverkligande mer att gå ut och ta ett glas vin till god mat och umgås med vänner. Det kan man ofta göra ganska tidigt. Så småningom blir barnet större och man får fler möjligheter att göra saker på tu man hand eller själv. Till och med festa till ibland (dock INTE om man ska ha hand om barn!).

Jag kan inte förstå motsättningarna mellan barn och självförverkligande. För mig är det otroligt utvecklande med barn. Jag lär mig saker varje dag av mina barn.

Tycker man karriären är självförverkligande har man massor av tid efter barnen att skaffa sig en fantastisk karriär inom de flesta yrken.

Nog sjutton fick jag träningsvärk. Helt vansinnig sådan. Jag tror jag har ont i varenda muskel i kroppen om man räknar bort fötter, händer och huvudet.

Undra om det är såhär man känner sig när man närmar sig 80 års ålder?